Nu har jag varit borta i 6,5 manader. 28 veckor. 196 dagar. Aussie borjar kannas som ett nytt hemma. Som ett hemma nummer 2. There's not another place like home. Norrtan kommer alltid vara hemma, saklart. Men ibland sa varderar jag australien hogre. Jag alskar det har landet.

Det svart att peka pa vad som egentligen ar sa bra, men det ar anda sa himla uppenbart. Man bara kanner det pa en gang nar man kliver ur planet for forsta gangen, nar man satter ner fotterna pa marken. Marken i australien. Landet som ar format som ett hjarta. Nastan i alla fall.

Naturen ar sa otrolig har. Allt ar sa sjukt vackert. Jag kan fortfarande sta med ogonen pa korsdrag, med hakan slapandes i marken nar jag tittar pa dessa grona berg, trad, palmer pavag hem fran jobbet. Att jag bor har ar ju helt otroligt. Att aka ut pa revet med baten ar annu battre. Nar man bara njuter, ni vet. Sadar sa man inte kan sluta le och bara kanner varme & lycka. Att jag dessutom bor med tva underbara killar, som tva storebroder som tar hand om mig. Tva grabbar jag har bott med i drygt en manad som jag redan kan vara mig sjalv med. Helt och hallet. Skratta eller grata, det spelar ingen roll. De finns alltid dar. Det kanns skont. Och att de har bjudit in mig i deras vanskapskrets, och att alla dessa manniskor tar emot mig med oppna armar. Som en stor varm kram, alla vill att jag ska ha det bra. Bara for att det ar me, myself and i. Ingen annan som ar med mig fran svea. Det far en att kanna sig sa hemma. Sa ratt. Vet knappt hur jag ska kunna tacka dem for allt detta.

Alla ar mates med alla. Gday Mate! Ga in i vilken butik som helst och du kommer motas med ett "hey, how are u?" och ett leende. Aven om det mer ar som en halsningsfras an en fraga sa kanner man sig valkommen.

Att jobba i ett land fullt av backpackers ar ocksa helt galet bra. Jag har fatt nya vanner runt hela varlden. Och tacka gudarna for facebook vissa ganger. Sa latt att halla kontakt med alla och nar mitt resande en vacker dag fortsatter kommer jag kunna halsa pa dem igen.


Trots allt detta underbara sa langtar jag anda hem ibland. Jag saknar er. Om jag bara kunde krama tummarna lite hardare. Blunda och onska lite hardare sa kankse alla mina underbara nara & kara kunde ploppa upp har brevid mig. Det ar vad jag onskar mest av allt. For det kommer bli svart att lamna det har landet, har ju nya vanner har med som jag inte vill vara utan. Jag mar sa laskigt bra ibland att det nastan blir jobbigt. Men det ar val sa det blir. Ni vet, nar man har hittat sitt hemma nummer 2.